Ilskan blev en barnslig tro

Intervjuer, Porträtt — Av on 21/07/2012 08:34

Ute Casselmann växte upp i DDR och hade en bra barndom och ungdom. Svårigheterna kom senare i livet, men trots allt förvandlades ilskan mot Gud till en självklarare och enklare tro.

Det är inte alla gånger man får en kram och ett varmt leende av en person man har träffat en gång i en halv minut. Särskilt inte en kram och ett leende som berättar att personen verkligen är uppriktigt glad att se en. Men när jag möter Ute Casselmann är det precis på det sättet.

– Jag skulle vilja att min tro syntes i vardagen. Jag vill vara kristen med kropp, själ och ande, säger hon senare, när vi har slagit oss ner för att samtala på ett kafé precis intill floden Neckar i hjärtat av den sydtyska universitetsstaden Tübingen.

Lycka trots kål och bönor
Ur sin plånbok fiskar Ute upp ett litet och mycket lätt mynt. 10 Pfennig, Deutsche Demokratische Republik 1969 står det på aluminiumslanten.

– Den är en del av min historia, säger hon.

Utes historia börjar alltså i DDR, i staden Magdeburg där hon växte upp. Hennes familj hörde till en baptistförsamling och själv valde hon att börja följa Jesus när hon var i trettonårsåldern.

– Det var en logisk följd av vad jag visste och hade upplevt. Jag bestämde mig för att jag ville leva med Jesus och mindre för vilken kyrka jag ville tillhöra.

Det var tillåtet att ha en personlig tro i DDR och Ute råkade aldrig i svårigheter på grund av sin tro eller av någon annan orsak. Det var de som öppet kritiserade ideologin, anhöll om att få lämna DDR eller försökte fly som kunde råka illa ut. Det fanns familjer som hamnade i fängelse, inte fick arbeta eller där barnen tvångsomhändertogs.

Troligen förknippar de flesta människor ordet diktatur med något hemskt eller svårt, men Ute berättar att hennes barndom var lycklig och att hon inte behövde sakna någonting.

– Visserligen åt vi kål och bönor på vintrarna, men vi behövde inte gå hungriga, säger hon och skrattar. Allting var grått, så kanske jag saknade färger ibland. Men jag var lycklig i alla fall.

– Det som jag redan då hade svårt med var att staten inte bara spärrade in mig fysiskt utan dessutom försökte spärra in mitt tänkande.

Nattlig väststämpel
I slutet av 1980-talet började det röra på sig i DDR.

– I kyrkorna grundades redan före 1989 bönegrupper där man bad för rättvisa, fred, politiken i landet och även för enskilda som förföljdes av politiska orsaker. I något skede gick de här bönegrupperna ut på gatorna för att promenera och be.

Ur de här bönepromenaderna utvecklades de så kallade måndagsdemonstrationerna, där slutligen tusentals människor i hela DDR varje måndag demonstrerade för åsiktsfrihet, fria val och för att de politiska fångarna skulle släppas.

– Det var en orolig tid – vi visste inte om armén skulle gripa in eller inte, säger Ute.

Den 9 november 1989 var Ute på jobb. Vanligen var det fullt av kunder i apoteket där hon arbetade, men inte den här dagen.

– Apoteket var plötsligt alldeles tomt. Klockan sju kom jag hem och på kvällen tittade jag på väst-tv. Vad skulle hända nu? Följande morgon ringde min dåvarande pojkvän och nuvarande man till mig på apoteket och berättade att han hade varit i Västberlin.

Den dagen tog sig Ute och hennes mamma till poliskontoret i Magdeburg. Där samlades tusentals människor som ville ha stämpel på att de fick åka till väst. Ute och hennes mamma fick sina stämplar tre på natten. Det låg lättnad i luften.

Utes första besök på andra sidan den fallna järnridån gick till Lund, där hon hade en svensk brevvän som skulle gifta sig och den 2 januari 1990 flyttade hon till Berlin.

– Det var så spännande! Jag besökte genast min farmor, jag gick och handlade och bara tittade mig omkring. Plötsligt hade allt blivit större. Radioapparaterna till exempel.

Kris och kaos
Ute arbetade fortsättningsvis inom apoteksbranschen, hon och hennes man gifte sig 1991 och hösten 1993 föddes deras första son. Det var upptakten till en verkligt svår tid för hela familjen.

– Det var kaotiskt. Vi visste inte hur länge vår son skulle leva. Han opererades när han var sex veckor gammal och först efter fem och ett halvt år av terapier skrevs han ut från neurologin och förklarades vara normal.

Under den här tiden var Ute fruktansvärt arg på Gud. Hon kunde inte förstå varför hennes barn måste lida. Till följd av sonens sjukdom kunde hon inte heller arbeta och då hennes man fortfarande studerade fick familjen dessutom problem med ekonomin.

– Då förstod jag inte att Gud är god men det är inte världen. Men Gud var med oss hela tiden. Det ifrågasatte jag aldrig.

I och med krisen utvecklades också Utes tro. När det började gå bättre för sonen men han fortfarande måste vara på sjukhus, sade Ute att hon i himlen skulle fråga Gud varför det måste hända.

– Men senare har jag sagt att det inte längre kommer att vara viktigt då. Men det beror också på att han blev vid liv och utvecklades. Jag vet inte hur det hade varit om han hade dött.

I dag säger Ute att hennes tro har blivit självklarare och enklare.

– Jag är inte lägre så hård och perfektionistisk. Jag behöver inte genast få svar på mina frågor och tar mycket som nåd, som en gåva.

Liv i stället för tid
Genom arbetet på apoteket kommer Ute i kontakt med människor som går igenom tuffa tider. Då vet hon att hon alltid kan be och räkna med att Gud är på plats.

– I går i matbutiken träffade jag till exempel en kvinna som nyligen har mist sin man. Jag såg henne och tänkte nej, jag vågar inte gå fram och prata. Till slut gjorde jag det i alla fall och det blev ett samtal om himlen och det eviga livet.

Med andra ord: Det är Gud som gör det. I stället för en krampaktig och pinsam tro vill Ute leva så att människor frågar. I stället för att ta tid med Gud, vill hon leva ett liv med honom.

Text: Bianca Holmberg

Ute Casselmann 47 år

Bor i Entringen nära Stuttgart i Baden-Württemberg, Tyskland
Familjen består av man och två söner
Utbildad inom farmaci
Tillhör baptistkyrkan Kreuzkirche i Tübingen
Intresserad av naturen, sport, handarbete och dekoration, musik

Fakta DDR

• DDR (Östtyskland) var en stat som existerade 1949–1990
• kommunistisk partidiktatur där partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) styrde
• planekonomi, det vill säga staten styrde produktionen och prissättningen och ägde företag, fabriker m.m.
• 9.11.1989 föll Berlinmuren och 3.10.1990 upphörde DDR att existera då de båda tyska staterna officiellt förenades.

0 Kommentarer

Du kan vara den första som kommenterar artikeln.

Skriv kommentar