80-åriga Karin har byggt församling i 50 år

Intervjuer, Porträtt — Av on 10/07/2015 15:28

Skärmklipp 2015-07-10 18.37.23

Karin Strand har varit trogen Gud och församlingen i över 50 år. När många andra lämnat församlingen, har hon valt att stå kvar.
– Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle bli så här bra, säger hon.

Karin Strand är 80 år och har i drygt 50 år hört till samma församling. Församlingen har bytt namn många gånger och vuxit från en liten förortsförsamling till en stor dynamisk församling som idag heter Hillsong Stockholm Norra. Trots stora förändringar och stundvis osäkra tider har Karin valt att stanna kvar.
När Ragnar och Karin Strand med sina fyra barn flyttade till Märsta 1964 var det Märsta pingstförsamling de gick med i. Märsta var då en liten ort med några tusen invånare. Familjen kom ursprungligen från Österbotten men flyttade som många andra den tiden till Sverige. Karin var tveksam till att flytta till Sverige.

– Men jag såg i en syn ett ljus över den här platsen, och hörde en röst som sade att jag skulle flytta hit, säger Karin.

Och den kallelsen har hon varit trogen.

PROFETIOR MED UTMANINGAR

Karin och hennes familj har fått se hur den lilla orten Märsta växt till ett stort samhälle med cirka 26 000 invånare. Att samhället har vuxit har varit en utmaning för församlingen. På 1970-talet växte församlingen ur sitt kapell och började planera en ny kyrka.

– Vi hade 100 kronor i byggkassan, säger Karin med ett skratt.

Att få ihop pengar var en utmaning men det fanns många andra utmaningar. En var kyrkans placering på tomten. Karin som även den här gången fått en syn av Gud över den nya kyrkan kände sig ibland både utsatt och ifrågasatt.

– Till slut sa jag inget mer om min syn, säger Karin.

Karins bror Börje Helsing, som ritat den nya kyrkan, och hennes man Ragnar, som då var ordförande i församlingen, gick en kväll runt på tomten och funderade på placeringen och kom fram till en lite udda lösning. Lösningen visade sig ha många fördelar och Karin var glad. Det var precis där hon sett kyrkan stå men hon hade inte förstått varför den skulle placeras så udda och hade därför inte sagt om det till de andra. När det gäller att få syner av Gud säger Karin att det kan vara utmanande.

– Att få syner eller profetior är inget man får för nöjes skull, ingenting är sant före det är klart, säger Karin. Hon menar att man kan få gå genom många stormar innan man når fram till det som profetian eller synen visat, och det kan vara väldigt tungt.

VÄXANDE FÖRSAMLING

Kyrkan de byggde växte de också så småningom ur. Det blev så trångt att de fick ha två gudstjänster varje söndag för att alla skulle få plats. Att bygga ut kyrkan skulle inte gå så de fick söka efter en annan lokal. En församlingsmedlem hittade en dag en stor fastighet som stod tom. Den hade allt församlingen behövde, bra placering, gott om parkeringsplatser och stora utrymmen inomhus.

– När vi lade ritningarna från vår kyrka på den nya lokalens ritningar stämde det precis, den var bara mycket större, säger Karin och ser det som Guds omsorg och ledning.

– Visionen om en kyrka med högt till tak och öppna sidor levde vidare. Den nya kyrkan har rum för 1100 personer.

– Det är en fantastisk resa vi fått vara med om här i Märsta, säger Karin med eftertryck.

ATT FÖLJA SIN EGEN ÖVERTYGELSE

Enkelt har det ändå inte alltid varit. Karins man Ragnar omkom i en drunkningsolycka 1994. Efter det har Karin flyttat från familjens hus till en lägenhet. Av familjens fem barn bor de flesta kvar i Märsta med sina familjer. Alla hör inte längre till församlingen utan har valt att gå till andra församlingar. När jag frågar Karin hur det har känts när barnen har lämnat församlingen svarar hon att hon givetvis gärna skulle ha alla barnen med i församlingen. Men hon skrattar och säger att det finns risk att det skulle bli lite väl många ”Strandare” i en och samma församling.

– Jag vet ju inte vad Gud har för plan för mina barns liv så jag skulle aldrig drömma om att hindra dem från att byta, säger Karin. När det gäller församlingsmedlemmar som av olika anledningar väljer att lämna församlingen fortsätter Karin på samma linje.

– Jag välsignar dem som går och önskar dem allt gott, tack och lov för att det finns olika församlingar. Sen finns det ju många som kommer till vår församling också, fortsätter Karin.

– Alla måste följa sin övertygelse och jag följer min, säger Karin som känner att hon har ett ansvar för den egna församlingen och väljer att stanna kvar.

NAMNBYTE OCH NYA GENERATIONER

Pingstförsamlingen i Märsta har bytt namn flera gånger. Från början hette den Betaniaförsamlingen, sedan Filadelfiaförsamlingen Pingstkyrkan, därefter Märsta pingstförsamling – Harvest center, sedan Hope Church och nu Hillsong Church Stockholm. Att församlingen bytt namn är inget som bekymrat Karin.

– Vill ungdomarna byta namn så låt dem göra det, säger Karin med glimten i ögat. När jag frågar hur hon som åttioåring klarar av gudstjänsterna idag fortsätter hennes leende.

– Jag har ju hörapparater och kan stänga av dem om det blir för högt ljud, säger hon med ett skratt och fortsätter med att nämna att hennes engelska blivit bättre.

– Jag är åttio år och kan gott stå tillbaka för ungdomarna.Alla generationer har sina sånger och sitt uttryckssätt, det har väl ingen betydelse hur man sjunger eller vilken liturgi man har, säger Karin med eftertryck. Nu när hon kommer till kyrkan står ofta unga, nya människor som inte känner Karin och hälsar henne välkommen och frågar om hon besökt kyrkan tidigare.

– Jag har gått här sedan 1964 säger jag och då blir de glatt överraskade, säger Karin.

EN LEVANDE KYRKA SOM MÖTER BEHOV

– Vår uppgift är att folk ska komma till tro och vi måste fundera på hur vi ska göra det, säger Karin. Hon beskriver församlingen i Märsta som en Arlanda-församling. Folk kommer och går och det sker hela tiden förändringar vilket gör att församlingen måste leva med sin tid. Karin har under sitt yrkesverksamma liv jobbat som distriktssköterska (hälsovårdare) och vet att behoven på en plats som Märsta är många.

– Vi måste ha en levande kyrka för att möta människornas behov, säger Karin.

ALLA FÅR HA EN ÅSIKT

De yttre förändringarna har givetvis föregåtts av interna förändringar. Att ha en församling som växer och där många människor ska samsas är inte alltid enkelt. Men Karin säger att hon överlåtit det teologiska till pastorerna och de äldste. Men det har hänt att hon blandat sig i. Så var fallet till exempel när en ung man som länge jobbat med barn- och ungdomsarbete i församlingen ville börja studera vid Livets Ords bibelskola och de äldste beslutade sig för att inte ge honom något rekommendationsbrev. Inte för att de inte tyckte att han var en god kristen eller inte hade gjort ett bra jobb utan för att de inte tyckte om Livets Ord.

– Då blev jag arg, säger Karin.

Hon kontaktade en av de äldste som hon kände väl och sa vad hon tyckte. Oberoende vad de tyckte om den bibelskola han valt att gå till så kunde de ju inte neka honom en rekommendation. Äldstebrodern menade att Karin inte förstod hur de tänkte men efter en vecka kom han och bad om förlåtelse och sa att de tänkt om och givetvis skulle ge en rekommendation. Att vara kärringen mot strömmen för sakens skull är inget för Karin.

– Men man måste säga till om något är fel. Alla har rätt till sin åsikt och på församlingsmötena får man säga vad man tycker. Men Karin vet att det också ibland är klokt att vara tyst.

– För ibland kan det bli bra även om det inte blir som jag vill, Gud är större än vad vi är, säger Karin.

SPLITTRING SOM GAV FÖRUTSÄTTNING FÖR NÅGOT NYTT
En tid efter att församlingen flyttat till sin nya, stora kyrka så flyttade pastorn och tog med sig en stor del av församlingen och startade en ny församling.

– Han hjälpte oss att få en ny kyrka och det är vi tacksamma för. Tack vare att vi inte var så många kvar sen var beslutet att upptas i Hillsong-församlingen inte ett så svårt beslut.

– Nittiosju procent av medlemmarna röstade för en sammanslagning, säger Karin.

Även här hade Karin sina aningar om vad som vore bra för församlingen. Efter att ha hört att Hillsong i Stockholm blivit utan lokaler samtidigt som de själva stod med stora lokaler där det fanns gott om plats föreslog Karin för sin son Peter att de skulle bjuda in dem.

– Han trodde väl inte att de skulle vara intresserade. När de en vecka senare på styrelsemötet tog upp en förfrågan från Hillsong om att få komma till Märsta blev Peter förvånad och sa att det hade hans mamma redan föreslagit! Och så blev det.

– Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle bli så här bra, säger Karin med ett stort leende.

KOM FÖR ATT BYGGA FÖRSAMLING

Karin är säker på att hon och Ragnar kom till Märsta för att vara med och bygga församlingen där.

– Vi har nog levt för församlingen, säger Karin. Men Gud är större och viktigare än församlingstillhörighet och om sin egen framtid säger hon:

– När jag inte längre kan köra bil och ta mig till kyrkan kan det hända att jag vandrar upp till stadskyrkan här nära och sätter mig på en bänk och ber.

Text & foto: Monika Koskinen

0 Kommentarer

Du kan vara den första som kommenterar artikeln.

Skriv kommentar