Livet kan inte levas baklänges

Intervjuer — Av on 26/12/2015 13:46

Förlåtelsen och nåden är viktiga för Jutta Urpilainen.

Jutta Urpilainen fyllde 40 år i augusti, men har redan hunnit uppleva det mesta man kan tänka sig inom politiken. Hon har varit en banbrytare, bland annat som SDP:s första kvinnliga ordförande. Vid början av året blev hon den första kvinnliga ordföranden för Karleby stadsfullmäktige under stadens 395 år långa historia.

Jutta Urpilainen var finansminister i regeringen Katainen under åren 2011-2014 och därmed också under den så kallade eurokrisen. Hennes första hem är i Karleby och hennes andra hem i Helsingfors där hennes man Juha Mustonen jobbar på utrikesministeriet.

Vi möter Urpilainen i ett höstvackert Karleby för ett samtal över en kopp kaffe. Hennes tidtabell är fortfarande stram trots att takten är lättare än under ministerperioden. Vi möter en fräsch och välklädd kvinna som utstrålar energi, en person som är välkänd i sin hemstad och som hälsar på var och varannan hon möter på gatan.

Helga vilodagen

Urpilainen är äldst i en syskonskara på fyra syskon. När hon blir tillfrågan om vilka faktorer som bidragit mest till hennes välbefinnande, är syskonen en av de fem kraftresurser hon särskilt lyfter fram. Den andra saken hon nämner är att spela piano – hon skulle bli musiker och hade studieplats på Konservatoriet i Helsingfors. Istället blev hon klasslärare. Musiken har för henne varit ett sätt att uttrycka känslor och ge utlopp för aggressioner. Ytterligare en vardagsventil är vännerna – att få träffa dem och tala om andra frågor än politik, såsom relationer, livet och vardagen. En del av dem är inte intresserade av politik. Enligt Urpilainen är det hälsosamt att vara nära sådana som ser på världen helt annorlunda än en själv.

Urpilainen nämner också zumbatimmarna som något som ger henne distans till utmaningarna. 

– Om jag blir arg tar jag på mig sportkläderna. En gång i veckan går jag till gymmet och deltar i en zumbatimme. Det är något jag håller fast vid fastän det kan bli svårt med tidtabellen.

Den femte saken som Urpilainen nämner är vilodagen:

– Att komma ihåg att helga vilodagen är ett av de viktigaste råden man måste ta till sig i det här yrket. Jag behöver en dag i veckan för att stilla mig och varva ner.

Kristen uppväxt

Utgående från Urpilainens fokusering på vilodagen vill vi spinna vidare med frågan: Vad betyder tron och gudstjänsten för dig?

– Jag fick en kristen fostran hemifrån. Jag gick i kyrkans barnklubb och i söndagsskola, vi läste aftonbön och firade kristna högtider. Mina föräldrar ville ge mig kristna värderingar. Efter skriftskolan var jag med som hjälpledare på konfirmationsläger. Jag ville bearbeta livets stora frågor och deltog i församlingens ungdomsverksamhet.

Som minister och partiledare levde Urpilainen med aderton timmar långa arbetsdagar, och det blev inte så mycket tid för det personliga andaktslivet.

– Men jag har tillsammans med min man fått vara med och ordna Tomasmässan i Helsingfors och Karleby. Jag har också fått vara talare vid några tillfällen. Vanligen deltar jag i söndagsgudstjänsten. I vänskapskretsen har vi personer som vi dryftar andliga frågor med regelbundet, berättar Urpilainen.

Genom motgångar mot nya möjligheter

Jutta Urpilainen fick uppleva en stor besvikelse och motgång då hon förlorade SDP:s ordförandeval vid partikongressen i maj. Men hon upplevde inte bara besvikelse utan också stor lättnad. En stor börda hade ramlat från hennes axlar och hon kunde få mera tid för sig själv och inte minst för sin man.

Du har utstrålat lättnad och ingen bitterhet eller revanschlust. Hur tacklar du besvikelser?

– I det politiska livet måste du vara beredd på framgångar och motgångar. Inför partikongressen hade jag förberett två tal – ett tacktal om jag blir omvald och ett avskedstal om jag förlorar omröstningen, som blev ytterst jämn.

Urpilainen påstår inte att hon inte skulle ha känt någon besvikelse. Men efter omröstningen kände hon en oerhörd lättnad och kände sig fri att andas.

– Någon har sagt att när man förlorar kommer ens rätta jag fram! (”Tappion keskellä ihminen muuttuu itsensä kokoiseksi”). Omröstningen hade som sagt varit jämn och många av mina anhängare var besvikna. Men jag valde att skydda partiet från splittring, säger hon. 

Förlåtelse och nåd

Urpilainen kommer ihåg en gammal kvinna som hon träffade i sin barndom.

– Hon var så bitter. Då jag såg henne, jag var kanske i tioårsåldern, tänkte jag att jag aldrig ska förstöra mitt liv genom att bli bitter. Jag måste jobba med mig själv och sträva efter förlåtelse. Nåd och förlåtelse är kristna värderingar som vi måste leva efter. Jag behöver nåd och förlåtelse och jag behöver kunna förlåta andra.

Urpilainen tycker att det är skönt att kunna gå vidare i livet och börja från ett rent bord.

– Jag har ingen revanschlust. Det går inte att gå tillbaka – det som är levt är levt och livet kan inte levas baklänges! (”Elämää ei voi elää takaperin”). Och så tror jag att livet har en mening och även motgångarna kan leda till något gott!

Pingstband

I år fick Urpilainen förmånen att utse Årets kristna bok. Det är en grupp som tillsammans väljer ut de sex böcker av 40 kandidater som Urpilainen sedan fick välja mellan.

– Efter att ha läst igenom böckerna föll mitt val på Jukka Sariolas bok Ystäväni Seija – kutsumuksena Afganistan, som handlar om den finska hjälparbetaren som för ett tag sedan dödades i Afghanistan.

För Urpilainen och hennes man är pingströrelsen bekant. I hennes mans släkt finns det starka band till pingströrelsen ett par generationer tillbaka.

Min mans morfar hette Arvo Kinnunen och var aktiv predikant i pingströrelsen. I samband med att vi firar midsommar på mina föräldrars sommarstuga i Viitasaari brukar vi besöka pingstkonferensen i Keuru.

Julfirande

Hur firar ni jul och vilka traditioner innehåller adventstiden för er?

– Vi har en tradition att tillsammans med ett annat par varje år på första advent delta i gudstjänsten i Borgå domkyrka. Det är en tradition vi vill hålla fast vid.

Urpilainens julfirande innehåller vissa bekanta element.

– Både min mormor och morfar hade födelsedag på julen. Därför blev det en tradition att deras barn med familjer alltid firade jul hos dem. Jag är van att julen är en riktig familjefest med mycket folk. Nuförtiden börjar vi firandet i Joensuu hos min mans föräldrar och kommer sedan till Karleby till själva julafton. Vi vill ha en traditionell jul med julbastu. I samband med julmiddagen läser vi julevangeliet, sedan blir det julklappsutdelning. Efter besök vid gravgården avslutas julaftonen med nattmässa i kyrkan klockan 23.

Banar väg

Har du några särskilda framtidsplaner?

Just nu är jag tillfreds med de uppgifter jag har. Jag blev erbjuden jobb både i hemlandet och i utlandet efter ministertiden men jag upplevde att jag fortfarande har en uppgift i riksdagen och i Karleby.

I vårens riksdagsval blev Urpilainen röstmagnet i Vasa valkrets. Hon tog det som en stor uppmuntran. Vid årsskiftet blev hon också första kvinnliga ordföranden för stadsfullmäktige i Karleby under stadens 395 år långa historia.

– Att vara första kvinnan på en bestämd post är krävande – det är som att skida först för att göra upp ett spår. Men jag vill fortsätta att satsa på utrikesfrågor och ekonomiska frågor i riksdagen och odla de nätverk jag fick som finansminister. Och nu hinner jag ge mera tid åt min egen valkrets.

Text: Håkan Nitovuori
Foto: Monika Koskinen

0 Kommentarer

Du kan vara den första som kommenterar artikeln.

Skriv kommentar