När KGB stängde så öppnade Gud
Laura Haukka, 77, lever ett intensivt liv som programdirektör för mediemissionsorganisationen IRR-TV i Kervo. Tillsammans med sin man Hannu leder hon ett omfattande radio, tv- och litteraturarbete i Ryssland och Ukraina. Följ med på hennes speciella livsresa.
Det var här, vid universitetet i Petroskoi, som Laura Haukkas nyvunna tro utmanades. Efter ett års studier såg KGB till att dörrarna till fakulteten stängdes. Lauras livsväg fick en ny inriktning. Foto: Privat
Klockan sex på morgonen anländer nattåget från Leningrad (St. Petersburg) till stationen i Petroskoi i ryska Karelen. Det är januari och andra utländska turister har inte sökt sig till staden. Nattåget är den enda tillåtna rutten till Petroskoi. Året är 1970. Det är fyra kristna män från Finland som delat hytt på tåget och som nu stiger av. På perrongen möts de av tre ingermanländska kvinnor, alla med släktnamnet Heimonen och med finska som modersmål. Vera, Inkeri och Laura Heimonen är kristna som tillhör den lokala icke-registrerade baptistförsamlingen i staden och de ska vara våra värdar och tolkar.
Hemstaden Petroskoi (Petrozavodsk)
Det är mitt första möte med Petroskoi och familjen Heimonen. Vi är alltså officiellt turister och förs till hotellet Pohjola (Severnaja) med Intourists bil och ledsagade av den lokala guiden som finns tillgänglig för oss. Men vårt program är inte turisternas – det är nog inte optimalt att besöka Petroskoi vid den vackra Onega-sjön i januari! Vi vill bekanta oss med de lokala kristnas förhållanden och delta i möten i ett Sovjetunionen som då kan sägas vara på toppen av sin makt och där pastorer satt i fängelse för sin verksamhets skull.
Laura, en av våra värdar och tolkar inbjuder oss att komma igen en månad senare för att fira hennes tjugofemårsdag. Vem var denna unga attraktiva kvinna?
Lauras föräldrar var som många andra ingermanländare under kriget i Finland. Stalin krävde att alla skulle återsändas och lovade att de skulle få återvända till hemorten. De skickades likväl till trakten av Novgorod där de mitt i vintern fick lämna tåget ute i tomma intet och skapa sig en framtid. Laura föddes medan familjen bodde i Novgorod och då hon var fyra år fick de bosätta sig i ett rum som de delade med en annan familj i en barack i Petroskoi. Barackerna var ämnade för tyska krigsfångar. Småningom kunde familjen flytta i en lägenhet i ett vanligt tvåvånings bostadshus, ett hem som jag också besökte.
Lauras väg till tro
Pappan som var övertygad ateist och kommunist var mån om att Laura skulle få en gedigen utbildning. Laura var intresserad av att hjälpa andra människor och sökte till den medicinska fakulteten i Petroskoi – och kom in, till den stolte faderns glädje! Han kämpade med besvikelserna efter kriget och att inte få återvända till hemmet i Ingermanland och blev svårt alkoholiserad. Mamma kämpade också, men inför Gud i förbön för sin familj och inte minst för Laura som genom studierna blev ateist. Men hon ville vara en ärlig ateist och läste vid sidan av den ateistiska litteraturen även Bibeln. Där fäste hon sig vid de fina formuleringarna och livsvisdomen i Ordspråksboken och Psaltaren. Och mor som hon kunde höra bedja och hennes böner förde henne till en vändpunkt. En kväll böjde hon knä vid sin säng och bad:
"Gud om du finns är det här den stund som är avgörande. Om du inte nu svarar på något vis, återvänder jag aldrig mer till saken. Men om du svarar så att jag kan förstå att du finns, då överlåter jag hela mitt liv åt dig. För då finns det ingenting viktigare än att göra som Skaparen vill."
I samma stund hände något märkligt. Laura kände hur hon tömdes på all fruktan och alla spänningar.
– Det kom en överväldigande frid. Jag kände att Gud var med mig i sovrummet, jag upplevde det riktigt fysiskt. Jag upplevde det i hela min varelse att Gud är här och att alla frågor klarnade. Gud finns, säger Laura.
Omvändelsen fick konsekvenser
Småningom blev det känt på universitetet att Laura blivit en kristen, en som tror på det som är omöjligt för blivande läkare att tro på. Dekanen ansåg att en som tror på Gud inte kan bli läkare i Sovjetunionen. Efter ett läsår var måttet rågat. Inför hela fakultetens medicine studerande utmanades Laura offentligt att visa var Gud finns för att genera henne. Hon svarade att hon ger svar nu men om någon vill samtala så är de välkomna till henne. I och med det var det slut med alla möjligheter att studera vid något universitet. Sovjetsystemet gav en möjlighet men den hade Laura missat genom att inte klara studierna i dialektisk materialism och ateism. KBG skulle se till att dörrarna stängdes och det var svårt för henne att hitta någon arbetsplats.
Laura fick börja jobba på fabriken Svetlana som tillverkade halvledare. Hela tiden låg hotet över henne att förlora jobbet eftersom hon var en kristen. Hon fick dock fortsätta och till chefens stora besvikelse blev hon utnämnd till "arbetets hjälte" på sin arbetsplats.
Hannu besöker Petroskoi
År 1975 dök det upp en ung man, en kanadafinländare, som sökt sig till Helsingfors och jobbade som fotograf. Hannu Haukka besökte Petroskoi och under sin andra resa dit friade han till Laura. Laura hade några år tidigare brutit ett förhållande just före det tilltänkta bröllopet då fästmannen inte delade hennes kristna övertygelse utan var en aktiv ateist. Nu skrattade hon åt tanken att gifta sig med en utlänning. Hon var inställd på att hon skulle tjäna Gud i Sovjetunionen, stöda ledarna för den icke-registrerade baptiströrelsen som var svårt förföljd och vara deras sekreterare och tolk. Hon skulle helt enkelt försvinna "under jorden"!
Men Hannu gav sig inte. Han hade blivit kär på riktigt och bad Laura ompröva sitt beslut. Laura lade inför Gud många saker och tecken som måste uppfyllas innan hon kunde tänka sig giftermål. Det sista stora "tecknet" hon bad om var möjligheten att få resa till Finland – något som KGB förvägrat henne flera gånger (bl.a inbjöds hon till undertecknads bröllop på Åland 1971). Med ett intyg från arbetsgivaren där det stod "politiskt otillförlitlig, utlandsresor rekommenderas inte" ansökte hon om visum vilket beviljades henne. Allt gick i uppfyllelse! Och 1976 gifte sig Hannu Haukka och Laura Heimonen och bildade ett team som sedan dess jobbat tillsammans i mediamission först med Earl Pöysti i Österrike, sedan i Sverige och Finland där den viktigaste målgruppen varit de rysktalande.
En strålande upprättelse
År 1990 medan Sovjetunionen ännu existerade kunde den till ryska dubbade ritade serien om Bibeln för barn, Superbook, sändas i den statliga Kanal 1. Som avslutning på serien fick Laura lov att tala direkt i tv till barnen från en studio i Moskva. Utgående från budskapet i serien ställde hon tre frågor till tittarna. Svaret skulle sändas till tre adresser, postboxar i Moskva, Leningrad och Kiev. Barn som fostrats i en ateistisk stat och första gången tagit del av de bibliska berättelserna gensvarade så att postkontoren fylldes på fyra veckor – en miljon brev kom med omfattande svar från barnen! Laura som inte dög till läkare i sovjetsamhället hade fått sin stora upprättelse!
Programdirektör fortfarande
Så har Laura och Hannu Haukka fortsatt sin verksamhet genom IRR-TV och satsat förutom på ryska även på arabiska och andra språk. IRR-TV är den organisation som koordinerat de stora satsningarna i över 100 storstäder runt om i världen och koordinerade också höstens stora satsning i Finland, Missio 2022, där församlingar från olika samfund deltog. Hannu har under de senaste månaderna flera gånger besökt Ukraina, mött soldaterna vid frontlinjerna, uppmuntrat de lokala pastorerna och gett dem aktuell litteratur på ukrainska och ryska.
Laura är nu 77 år gammal men "still going strong" i högsta grad. Hon fungerar som programdirektör för IRR-TV som har sin studio och sina kontor i Kervo. Intill ligger det stora och moderna komplexet för Alfa TV vars verksamhet Hannu är ansvarig för.
Då jag mötte den unga kvinnan första gången för över femtio år sedan kunde jag inte ana hur betydelsefullt hennes liv skulle bli.
Håkan Nitovuori
I samband med serien Superbook som sändes över sovjetisk tv fick Laura Haukka tala med barnen i en direktsänt tv-program från en studio i Moskva. Responsen var enorm.