Från krigets Ukraina till tryggheten i Vasa
När bomberna började falla över Charkiv började Olga Golubova planera för att fly landet. Idag bor hon i Vasa hos sin dotter. Men fortfarande väntar hon på att träffa sin make Yevhen som inte kunde lämna landet eftersom han var för ung.
Olga Golubova kom till Vasa i mars 2022. Efter ett drygt år i Finland talar hon redan en del svenska och gör sin språkpraktik i en skönhetssalong via sina studier på Evangeliska Folkhögskolan i Vasa. Hon trivs mycket bra och är tacksam över att få vara nära sin dotter Mariia och hennes familj.
Den fasansfulla dagen
Olga berättar att oron hade hängt i luften en längre tid. Redan från sommaren 2021 hörde vi rykten att Ryssland skulle attackera oss men ingen kunde tro dem. Mariia fortsätter berättelsen.
- När mamma ringde på morgonen den 24 februari då visste jag nog vad det handlade om. På natten 5-6 tiden började bomberna falla i Kiev, Cherson och Charkiv. Från Belarus och från Ryssland kom attackhelikoptrar och militärflyg och många bomber föll den historiska dagen.
Mariias mamma och pappa bodde i ett höghus i Charkiv och såg genom sitt köksfönster hur några ryska militärfordon planlöst irrade runt i staden. Flera ryska soldater sågs lämna sina fordon och försvinna in bland bostadshusen. De hörde explosioner och bombanfall. På dagarna kunde de tillbringa mer tid i lägenheten men sprang ner till husets källare varje gång de hörde flygplan eller bomber som faller, på nätterna sov de oftast där för att vara i skydd.
Raketanfall och flygattacker mot Charkiv
Mariia Skog bor med sin familj i Korsholm och är medlem i Sionförsamlingen i Vasa. Hennes man heter Oskar och de har barnen Mila 4 år och Lova 1 år tillsammans. Mamma Olga till höger.. Foto: Daniela Streng
- Det var inte rädslan för att dö som gjorde att jag ville fly från Charkiv utan risken för att staden skulle bli intagen av Ryssland, berättar Olga.
När bomberna började falla över Charkiv var det många som genast flydde från staden. Tågen var överfulla med folk, det var mest kvinnor och barn som flydde. Olga hade själv ingen aning hur hon skulle komma iväg och hennes man Yevhen ville inte lämna hemmet.
- När jag höll på att packa ringde min pastor från kyrkan och frågade: Är ni på väg? Han ville också sända iväg sin dotter.
Pastorn hade en vän som hade en bil där det fanns extra platser men han hade ingen chaufför. Yevhen som först var tveksam att lämna staden lovade ställa upp som chaufför.
Flykten undan kriget
Det var dag åtta efter att kriget började som familjen gav sig iväg. Första anhalten var staden Dnipro, berättar Olga. Det var mycket trafik på vägarna och färden gick långsamt framåt. I Dnipro övernattade de i en kyrka där de serverades mat och många fanns som ville hjälpa. Följande dag fortsatte bilfärden mot den Slovakiska gränsen, och de slog följe med andra bilar som också styrde sin färd västerut mot säkerheten. På grund av den stora mängden interna flyktingar i landet gick resan långsamt. De 1400 kilometrarna till gränsen tog drygt fem dagar med flera stopp på vägen.
- Vi märkte att många var skärrade till de olika platserna vi kom. Det vanliga samtalsämnet handlade om en eventuell kärnkraftskatastrof. Oron var stor i landet eftersom häftiga strider ägde rum nära kärnkraftverken.
Hjälpsamheten var enorm överallt och i många kyrkor ordnades logi och alla var oerhört hjälpsamma. Olga berättar att hon ville betala för sig dit de kom för att övernatta men folk blev förnärmade när hon erbjöd betalning.
Framme vid gränsen
Olga och Yevhen hade packat sina grejer tillsammans i samma kappsäck. Men ju längre västerut de kom fick de höra att det kunde bli svårt för Yevhen att lämna landet. Sista natten packade de om väskorna och separerade sina saker ifall det värsta skulle hända. När de väl kom till gränsövergångarna var det kaotiskt eftersom mycket folk var på flykt.
- De första dagarna av kriget kunde man muta sig ur ut landet till höga priser. Men det var inget alternativ för oss. När min man kom till gränsen blev han tillsagd att han är för ung för att lämna landet. Han uppfyllde inte kriterierna eftersom han var mellan 18-60 år.
Olga fortsatte ensam över gränsen till fots, och lämnade kvar sin man i hopp att han skulle få stanna kvar i västra Ukraina i säkerhet. Pastorns dotter gick också över gränsen, och fortsatte sedan till Tyskland där hennes bror bodde.
Senare efter några dagar kom Olga fram till Vasa och fick träffa sin dotter och sina barnbarn. Olga beskriver sin flykt undan kriget som ett mirakel.
Ännu ett mirakel
Olga har varit med om många mirakel under sitt liv. För 22 år sedan insjuknade Olga i en allvarlig sjukdom och hon behövde opereras. På arbetsplatsen där hon jobbade fanns en kristen städerska som fick höra om Olgas problem. Hon berättade att de ber för sjuka i hennes församling och sade att Olga skulle skriva sitt böneämne på en lapp som hon skulle ta till församlingen.
- Jag skrev en lapp och gav åt kvinnan där jag nämnde om mina behov. Församlingen bad och följande gång när jag besökte läkaren kunde han konstatera att jag var fullständigt frisk, min tumör var borta. Samma läkare som konstaterade att något växer inom mig kunde konstatera att växten var helt borta.
Mariia arbetar som matematiklärare vid Yrkesakademin i Vasa och hennes mamma Olga studerar språk vid Evangeliska Folkhögskolan i Vasa. Foto: Daniela Streng
Olga fick möta Jesus
Kort därefter ordnades en kristen festival i Charkiv i ett stort mötestält. Olga besökte mötena och där en kväll fattade Olga ett beslut att inbjuda Jesus i sitt liv.
- Gud förändrade mitt hjärta. När jag kom hem efter mötena på så kände jag att jag nästan flög fram. Jag var en totalt förvandlad kvinna. Jesus hade renat mig.
Mariia var då tolv år och var hos sin mormor i södra Ryssland när det här hände.
- Innan hade inte mamma läst många böcker, och nu satt hon och läste Bibeln.
Olga och Mariia började besöka församlingen Word of Life i staden som senare blev familjens hemförsamling i Charkiv.
Dog som en frälst man
Olga kommer inte från en troende familj, och hon berättar om hennes far att han trott på Gud men hade så svårt att be till Gud för han kunde inte förlåta sig själv. Det sista året han levde blev han så sjuk och svag att han låg i sängen hela hösten, läkarna hade inte mycket hopp att ge honom eftersom hans hjärta var så svagt.
- På vintern började han återfå lite krafter och han ville göra en sista resa för att hälsa på oss. Han lyckades genomföra resan på 700 kilometer för att ta sig till Charkiv. Jag ville träffa honom en sista gång.
Olga berättar att han då tog emot Jesus i sitt hjärta och en vecka senare dog han hemma hos dem, och fick flytta hem till evigheten som en frälst man.
Kyrkorna aktiva under kriget
I Golubovas hemförsamling i Charkiv har ungefär hälften av alla medlemmar emigrerat men de håller fortfarande kontakt med varandra. Flera gånger varje dag hålls bönesamlingar via Viber-appen. Fast många är utspridda över landet och i olika delar av Europa fortsätter de att be med och för varandra över nätet.
- Snabbt efter krigets utbrott började man också i vår kyrka göra matpaket och volontärt arbete. Idag är det mycket folk som går på gudstjänsterna, vi har mera folk nu som deltar än vad vi hade före kriget, fast hälften har åkt iväg. Människor är väldigt öppna för Gud och många har kommit till tro under kriget.
Situationen fortfarande svår
Olga berättar också att en av församlingens medlemmar stupade i kriget för cirka ett år sedan, han efterlämnade fru och ett litet barn.
- Många barn har dött i kriget och situationen är fortfarande bedrövlig. Trots det har många som flydde kommit tillbaka till Charkiv. Men det är mest folk vars hus inte blivit förstörda. De som inte har nåt hus att återvända till, kan inte återvända.
Olgas man Yevhen är inte längre kvar i Charkiv. Hans firma evakuerades tusen kilometer bort till gränsen mot Rumänien. Där är det förhållandevis lugnt trots att alarmen avlöser varandra och elen kommer och går. I Charkiv är situationen rätt stabil just nu, Ukrainska styrkor trängde i somras undan den ryska armen till ett sådant avstånd att artilleriet inte når staden. Men fortfarande skjuter ryssarna ballistiska missiler och luftvärnsrobotar mot Charkiv.
- Det finns ett stort bostadsområde nordost om Charkiv där cirka 40 000 människor bodde, det området är i princip helt sönderbombat. Alla hus har stora skador. Även i vår lägenhet på sjunde våningen kom en bit av en granat in genom köksfönstret och förstörde ett köksskåp, berättar Olga. Biten var ungefär lika stor som två tändsticksaskar.
Ukraina står enade
Varken Olga eller Mariia vet hur kriget kommer att fortsätta. De bedömer att det kan ta en lång tid ännu. Men kriget i Ukraina har enat ukrainarna, och mycket har förändrats. Stor del av folket vill inte ha tillbaka det som var före, de vill bygga om landet från början, de vill tro på en ljusare framtid. Det finns många saker som flyter upp till ytan i det ukrainska samhället för tillfället. De nämner bland annat korruptionen som är utbredd i landet men som nu blir mer och mer satt under lupp ju mera västerländska pengar som strömmar in i landet.
- Vi ser att Gud jobbar med våra hjärtan och vi ber dagligen för Ukrainas omvändelse. Vi tror att det kan komma något gott ur allt det som sker, säger Olga trosvisst.
Stor vilja att hjälpa
När bomberna faller och skador uppstår återställs allt väldigt snabbt. Myndigheterna vill visa befolkningen att man vill ta hand om städerna och ge jobb åt folket. De fixar elen snabbt när kraftverk bombas, bombade vägar repareras genast så att logistiken funkar annars kan inte varor och folk röra sig.
- Det som varit ryskt influerat i Ukraina tas bort alltmer och fler och fler instanser, kända personligheter och folk i allmänhet börjar använda ukrainska framom ryska språket. Det ukrainska har varit det enda officiella språket sedan 1991, bland annat Charkivs stadsdirektör har börjat använda ukrainska i officiella uttalanden. Viljan att hjälpa är stor. Via olika sociala mediekanaler samlas stora summor in till behövande. Även Ukrainarna själva donerar mycket pengar till mediciner och till militären genom olika insamlingsfonder. Till exempel hjälper israeliska läkare till i kriget genom att göra avancerade plastikkirurgi ingrepp när folk skadats i krigstjänst. Från hela världen kommer stort stöd till Ukraina.
Olga är hoppfull och tror på en ljus framtid för Ukraina. Hennes högsta önskan just nu är att kriget ska ta slut och att hon ska få träffa sin man snart. Trots allt hon som hon gått igenom det senaste året avslutar hon med att säga: Gud är trofast.
Text: Patrik Abrams