Jesus vann över drogerna och förändrade Kennet Laines liv

Det var en seg kamp, med flera steg framåt och bakåt, men i dag är
Ekenäsbon Kennet Laine drogfri och ser Jesus som sin räddning.

Utan Jesus skulle jag nog inte finnas här idag. Jag har ropat hans namn, och han har räddat mig så många gånger och visat mig sin kärlek. Också då jag har velat göra slut på allt.

Kennet Laine, i dag 62, föddes i Täby utan­för Stockholm 1960.

– Jag var blyg och tillbakadragen som liten. Man skulle hävda sig under de sista åren i lågstadiet och jag blev kanske lite av en värsting, och så fortsatte det, förklarar han.

Hans föräldrar flyttade från Sverige till Finland då Kennet var 6 år gammal och det var där han gick i skola. Föräldrarna hade växthus och odlade tomater. Tills Kennet var 15 år jobbade han i växthuset.

På fritiden umgicks han med kompisar, körde moped och tyckte att tron var för de gamla och ynkliga stackare som behövde den, men det var ingenting för honom. I barndomshemmet pratade man heller inte om kristendom eller tro.

– Det var först senare, då man trampat i skiten tillräckligt många gånger som man började söka sig till tron, säger Kennet.

Blev familjefar

Kennet avslutade, som han säger, sina studier efter grundskolan och for till Stockholm som 18-åring. Där var han tills det blev dags att göra militärtjänstgöring i Finland och här träffade han också kvinnan som skulle bli mamma till hans två äldsta barn. Hon var också från Österbotten, precis som Kennet som kommer från Närpes.

Det var ändå inte helt lätt att bli familjefar med allt vad det innebar.

– Jag hade svårt att släppa mina ovanor. Då jag var hemma och rökte hasch var jag en lugn och bra pappa. Men då jag var ute och söp var det värre.

Han minns känslan då första barnet föddes, hur han räknade fingrar och tår.

– Det finns nog inget knark eller andra medel som ger samma lyckorus.

Då yngsta barnet föddes fick han klä på blöja på BB, och fumlade med den då mamman förlösts med kejsarsnitt och behövde vila. Idag är dottern 18 år och bor i Sverige medan de äldre barnen är vuxna och bosatta i Österbotten.

Då de var små jobbade Kennet med trä- och metallarbeten på en fabrik i Närpes. Han hade också en egen liten firma där han under kvällar, nätter och veckoslut målade bilar.

– Vi behövde ju pengar men jag jobbade för mycket, helt enkelt. Det var kanske därför som skallen inte höll till sist och så blev det fyllor och annat.

Bad frälsningsbönen

Det blev skilsmässa och de första två åren efter den var tuffa. Kennet berättar om hur alkoholen och drogerna kom allt starkare in i bilden. Han minns hur han vaknade hos polisen och för n:te gången hade blivit av med körkortet. Han kände sig nere och slut och ringde sin exfru som kom och hämtade honom.

Han minns hur han låg på soffan hemma hos pojkarna och deras mamma och tyckte synd om sig själv. Det var då han började bläddra i en bok som handlade om andlig krigföring.

– Man skulle be en bön och säga till djävulen: Vik hädan, i Jesu namn! Och så stiga upp och konkret smälla igen en dörr.

Kennet bad bönen. Han tittade ut genom fönstret, det var höst och eländigt väder och så bad han igen, den här gången med egna ord:

– Nu, om du finns, Gud, så får du ta hand om mig, för nu klarar jag inte det här längre. Och då fick jag frid. Det var helt otroligt!

Han satte sig upp i soffan för att rulla en cigarett men fick plötsligt obehag för tobaken. Så han knycklade ihop den och slängde den i öppna spisen. Och rökte ingenting på ett år, varken vanlig tobak eller annat.

Det här hände samma natt som Estonia sjönk, den 28 september 1994.

Efter det sökte sig Kennet till en församling, Missionskyrkan.

– Jag minns hur jag strök omkring där först, gick väl fyra gånger runt huset innan jag vågade mig in. Men där var jag nog välkommen och alla var så glada.

Det var ungdomsväckelse i Närpes vid den här tiden. En kompis från det gamla oroliga livet hade blivit frälst året innan. Och så kom då Kennet och några till med liknande bakgrund.

Sommaren efter gick Kennet en lärjunga­skola som ordnades av pingstkyrkan och missionskyrkan på Soltorp i Borgå. Det var tre intensiva månader med bibelstudier och undervisning. Kennet bodde på internatet och var ingenstans under den tiden. Han minns kontrasten då det var dags att söka sig ut i samhället igen.

– Man hade levt skyddat och det kändes hemskt och syndigt att komma ut i stora världen igen. Bara att sätta sig på bussen till Helsingfors var jobbigt. Man hade velat gå i kloster.

Föll igen

Väl tillbaka i Närpes och två år efter att han bett frälsningsbönen råkade Kennet Laine vara ute och köra med en kompis som också var frälst men som råkade ställa fel fråga: blir du aldrig sugen på det gamla?

– Och då bara klickade det till i skallen. Vi körde förbi en bankautomat och jag sa: vik in här. Det hade kommit in en summa pengar på kontot och nu bar det av igen. Jag visste ju att det var fel men har man gett lillfingret så är det svårt att hejda sig. Han är minsann listig och stark, den där djävulen.

Kennet började använda droger igen. Han visste vad han trodde på men hade inte makt att ta sig ur missbruket.

Kort efter det började han köra lastbilar med färsk lax från fiskodlingar i Norge till fraktflyg i Amsterdam, Bryssel och Luxemburg. Det blev 10 år sammanlagt, och senare också turer i Sverige och Finland efter att han träffat kvinnan som blev mor till hans dotter.

– Så jag skötte familjelivet under veckosluten och knarkade i bilen under veckorna. Så länge det nu gick. Jag hade med Bibeln i lastbilen och till en början var man ju ganska liten och ödmjuk, jag läste och lärde mig köra lastbil.

Hemma i Närpes var han som uppslukad av Ordet och läste konfirmationsbibeln han fått av sin mamma från pärm till pärm. Första veckorna kändes det som om han svävade.

Kennet minns då han mötte två bröder på väg till Alko. De hånade honom som blivit religiös men han tyckte bara så synd om dem och önskade att de också skulle få uppleva frälsning.

– Jag har nog varit ett dåligt vittne för världens människor. Jag har suttit i knarkarlägenheter i både Sverige och Finland och berättat att jag tror på Jesus, fastän jag har betett mig som ett svin och varit do­pad. Dom får säkert fel bild av tron, då man säger en sak och gör en annan.

Bodde i sin bil

Det var våren 2008 i Sverige som Kennet blev av med körkortet, vilket betydde att han inte längre kunde arbeta som chaufför. Han blev fast för droginnehav och vet hur det är att vakna i en poliscell.

– Då ställdes jag inför ett val; amfetaminet eller familjen. Jag vet inte vem som valde vem, men amfetaminet var nog min käraste följeslagare i många år.

Vid den tiden levde Kennet i två gamla personbilar i Stockholm. Den ena bilen körde han med och den andra hade han som förråd. Han blev fast ungefär en gång i veckan, för olovlig körning av bil som inte var besiktad och för drogpåverkan.

– Det var riktigt bedrövligt då, jag höll på att bli tokig. I synnerhet då jag hörde ljudet av min lilla prinsessas röst; pappa,
pappa.

Men då ringde Kalle Winberg som ledde bibellinjen på Evangeliska folkhögskolan i Hangö. Det var de äldsta barnens mamma som hade förmedlat numret. För då Kennet mådde dåligt så mådde de också dåligt, konstaterade hon.

– Jag hade noll öre på fickan och fick låna pengar till mat, pengar som jag drack upp på båten. Men jag lyckades köra rätt igenom tullen med min gamla bil, så det var nog meningen att jag skulle dit. Bensinmätaren visade tom tank i Salo men jag trampade gasen i botten. Bensinen räckte precis till Hangö och där stannade bilen.

Gick på bibellinje i Hangö

Det var första året för bibellinjen i Hangö, Kennet började gå den och bodde på internatet. De flesta andra studerande var i 20-års åldern medan han var närmare 40 och med ett helt annat förflutet. Det var krävande, minns han.

Man hade bibelstudier och arbetade med evangelisationsbåten Jenny Cruise, en gammal laxfiskarbåt i trä. Med den gjordes en tur till Estland, som avslutning på kursen.

Efter skolans slut hade Kennet ingenstans att bo så han återgick till sin gamla vanliga lösning; att bo i sin bil och sitta där och dricka.

Och så kom det sig att han cyklade till Ekenäs. Där träffade han Johnny Forsström som precis hade börjat som pastor i Missionskyrkan.

– Han kom direkt fram till mig och frågade: "Är du en gammal pundare?"

Johnny hade ett liknande förflutet och förstod var Kennet kom ifrån och vice versa.

Också i det lilla lugna Ekenäs fick Kennet märka att man har sin ryggsäck med sig överallt, vad gäller missbruket.

Han kunde vara med några veckor i kyrkan, men sen föll han igen. Då dottern inte var där kändes lägenheten mycket tom.

– För mig har det varit en slingrig väg fram till ett stabilt liv i tro. Det har varit mera av "än slank han hit och än dit". Men nu har jag lovat mina barn att de ska ha en nykter och drogfri far. Tre år blir det nu, som jag har varit det. Det är helt annat nu när dom börjat lita på gubben. Hittills har jag bara kunnat vara ett avskräckande exempel för dem.

Vändpunkten kom i Borgå

En avgörande vändpunkt kom då personalen på avvänjningskliniken i Ekenäs frågade sig vad de skulle ta sig till med honom. Kennet kom då till Samarias boende i Borgå.

– Där hade man verkligen tid att rannsaka sig själv och be om förlåtelse för det man gjort. Coronaåret 2020 blev ett riktigt välsignat år för mig. Jag skrev till och med en tacksägelselista:

"2020 (coronaåret)

-Gud är god å katko-"gummorna" är bra

-Jag är ganska bra

-Nykter, bostad, bättre kontakt med barnen, körkort förnyat 5 år, bil å båt, c hep behandling, åtal förkastat, cap dagarna ok, skuldrådgivning. Tack Jesus"

Hur klarar man då av att sluta använda droger?

– Först ska man ha viljan att sluta med drogerna. Men det krävs också andra människor som finns där och hjälper. Och att det klaffar rent praktiskt.

Vad gäller den kristna tron så kom vardagen emot, som det gör i alla förhållanden. Alla dagar var inte så soliga men Kennet fick inse att sådant är livet. I dag har han en stabil tro.

– Utan Jesus skulle jag nog inte finnas här i dag. Jag har ropat hans namn, och han har räddat mig så många gånger och visat mig sin kärlek. Också då jag har velat göra slut på allt.

Bygger kyrka i Ekenäs

Kennet är mycket tillfreds med att för tillfället få arbeta på det som ska bli Betesda Church (gamla Seminarieskolan) i centrum av Ekenäs, som församlingen köpte 2020 eftersom man började känna av utrymmesbrist.

– Jag som annars är en rastlös natur har nu frid med byggandet och renoveringen. Jag tror att jag är på rätt ställe. Och vår himmelske Fader håller mig på fötterna.

Han säger själv att han borde vara mera i kyrkan och i bön och umgås med troende människor. På söndagarna då han är i kyrkan, vet han att det är här han hör hemma.

– Men samtidigt har vi väl alla olika uppgifter i Guds armé. Alla ska inte stå där framme och predika. Jag vet vad jag tror på och vart jag är på väg, då det här jordiska är klart, säger Kennet Laine.

Han är glad över att idag få vakna nykter och komma ihåg vad han gjorde dagen innan. Över att ha en meningsfull sysselsättning som samtidigt ger honom frihet.

– Jag får vara Guds barn, fastän jag inte har varit ett av hans bästa barn. Det finns mycket att vara tacksam för idag.

Text & foto: Monica Slotte

 "Vi behövde ju pengar men jag jobbade för mycket, helt enkelt. Det var kanske därför som skallen inte höll till sist och så blev det fyllor och annat."