Tron tar vid där vetandet inte räcker till

Frontpage slide, Intervjuer, Porträtt — Av on 14/10/2014 20:53

För Lasse Ådahl har Bibeln öppnat sig på vid gavel

Lasse

Lasse Ådahl hade egentligen velat bli präst. Men tron fattades, och därför blev han läkare istället. Här berättar han varför han senare i livet kom till tro.

– Jag har nog alltid varit en idealist och redan som ung ville jag göra något gott för världen, berättar Lasse Ådahl.

Lasse har ingen religiös bakgrund. Den enda kontakten med tro och kyrka var julkyrkan en gång i året. Men han minns att han tog skriftskolan väldigt allvarligt.

– Jag läste Bibeln flera gånger men den öppnade sig inte för mig. Och trosbekännelsen hade jag svårt med. Jag kunde tro på Gud Fader och helig Ande, men inte på Jesus och treenigheten, inte heller på jungfrufödelsen.

Lasses läggning för det filosofiska och vetenskapliga var stort.

– Jag skulle nog ha blivit präst om inte de här frågorna hade kommit upp. Jag hade ett djupt inre sug efter att få hjälpa och bota männskor, men tron saknades. Därför valde jag att bli läkare. Som läkare får man ju också var med och bota människor. Skillnaden är att den utbildningen är en tankens och vetenskapens väg, och inte trons väg.

Det lilla bönehuset i byn
Idag är Lasse gift med Kerstin. Den vedeldade kaminen sprider värme och hunden snusar i sin korg.

Båda två har vuxna barn från varsitt tidigare äktenskap.

Om sitt tidigare parförhållande säger Lasse:

– Det äktenskapet gick i kras för att vi inte var närvarande. Vi turades om att ta hand om våra barn och träffades bara vid dörren, och så gick det som det gick.

Kerstin och Lasse bor på samma tomt där Kerstin hade sitt barndomshem, i den idylliska byn Gesterby, i Sibbo. Deras hem gömmer sig bland granar och tallar där vägen slutar, uppe på en kulle i skogen. När man tittar ut genom köksfönstret ser man mellan grantopparna ut över byn, och på andra sidan åkrarna, i skogsbrynet, skymtar ett bönehus.

– Min mormor var troende och dit sprang jag ofta som barn, berättar Kerstin.

Det huset hade dock under många år ingen som helst betydelse för varken Kerstin eller Lasse.

Ända tills för sex år sedan.

De två duvorna
Vid det laget mådde varken Lasse eller Kerstin så värst bra.

– Jag blev sjuk i en form av utbrändhet. Jag föll in i en depression med fruktansvärd ångest som följd. Det hörde ihop med att jag fick bekymmer på mitt jobb. Jag minns att jag en dag satt ute på trappan och försökte hålla ihop nuet. Jag mådde så dåligt att jag måste medge för mig själv att jag inte klarade av situationen så läkare jag var, berättar Lasse.

Lasse var i kris och hade nått vägs ände. Hans mentala kunskap och förmåga räckte inte till.

Det var där på trappan som Lasse gjorde något som var helt emot det förnuft han lärt sig att lita till.

– Jag sa att ”om du finns Gud. så ge mig ett tecken”. Och när jag hade sagt de orden så såg jag två duvor, som verkade vita, som flög över mig. Det här gav mig en visshet om att Gud fanns och att han såg min belägenhet. Något mer än så var det inte. Jag blev sjukskriven några veckor, berättar Lasse.

En ny väg att gå på. För Kerstin och Lasse var det en Alphakurs som ledde dem till tro på Jesus Kristus.

En lapp nere i byn
Men samtidigt hände en sak. En lapp sattes upp på anslagstavlan nere i byn. Och Kerstin, som också blivit arbetsoförmögen, åkte ner till byn och såg lappen.

– Det var en inbjudan till en Alphakurs i missionshuset. Jag blev intresserad och när jag kom hem ringde jag för att anmäla oss. Kursstarten sammanföll med en resa vi skulle göra, men arrangörerna var snälla och sköt fram kursen med en vecka, säger Kerstin.

– På den kursen fick jag koll på det här med treenigheten och vägen till tro. Undervisningen handlade om den bibliska grunderna i kristen tro. Det var på den här kursen jag valde att börja tro, säger Lasse.

Han formulerar sin trossats med eftertanke, och fortsätter:

– Idag måste jag medge att vetenskapen har gränser. Tron tar vid där vetandet slutar. Tron är också ett slags vetande men på ett annat plan.

I det långa loppet så räcker vetandet inte till, inte ens för en läkare, menar Lasse.

– Ju mer inkommen man blir destu mer inser man hur lite man egentligen kan göra rent medicinskt. Vi ser hur vi kommer till korta inom medicinen och våra psykologiska terapier. För varje fråga du ställer får du tio nya frågor. Detta är vetenskapens paradox. En ökad kunskap leder till att vi inser hur lite vi vet.

Vad var det egentligen som fick dig att börja tro?
– Nog var det ju upplevelsen med duvorna som öppnade upp, men genom Alphakursen kom  intellektet med, och Bibeln öppnade sig. Där insåg jag att så många klokare människor än jag har funderat över dessa saker.

För Kerstin var också Alphakursen det som fick henne att börja tro, men inte på samma sätt.

– Vår trosvandring har nog sett olika ut. Hos Lasse är det mera märkbart. Han har nog ändrats mer än jag. Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå Bibeln på alla plan.

– Visst finns det saker som är svåra att greppa i Bibeln, men jag behöver inte veta allt. Det viktiga är att Jesus Kristus är verklig för mig, säger Lasse.

Konsekvenserna
När jag sträcker mig efter den andra biten svamppaj, som Kerstin bakat, tar vi också steget in i Lasses liv efter omvändelsen. Vilka konsekvenser har det blivit?

– I början var jag väldigt ivrig. Jag predikade nog nästan för mycket för min omgivning, säger Lasse. Men tron blev också en enorm tillgång i min läkargärning. Jag fick kraft att sköta också de omöjligaste fallen, t.ex. de med personlighetsstörningar. Min tro gjorde också att jag inte mera kunde skriva ut abortintyg.

Ett helandeunder
Genom den nyvunna tron fick också botandet en ny dimension för Lasse. Utmaningen kom med besked den dag som han fick veta att hans barndomskamrat Lars hade inmundigat rörupplösningsmedel som helt hade förstört matstruppen. Mannen hade också en mängd grundsjukdomar och plodproppar i lungorna.

– Prognosen var eländig och mänskligt sett fanns det inte mycket att göra. Det var vetenskapligt omöjligt att han skulle ha överlevt. Men Bibeln uppmanar oss att lägga händerna på de sjuka och smörja dem med olja. Så jag tog en oljeflaska och gick till intensiven på Mejlans sjukhus. Där låg Lars i andningsmaskinen, hopkopplad med en mängd slangar. Oljeflaskan vågade jag inte ta fram, men jag lade mina händer på honom och läste Herrens välsignelse. Märkligt nog tillfriskan han. Det var ett mirakel, som Lars (numera bortgången) själv sedan också vittnade om, säger Lasse.

Läkare och präst
Så gick det alltså till då både Kerstin och Lars blev flitiga besökare i bönehuset på andra sidan dalen. För Kerstin är cirkeln sluten. Barnatron har, efter en lång parentes, fått nytt fäste. Och Lasse får utveckla sina prästerliga gåvor som han övergav i ett tidigt skede av livet.

– Jag har fått vara präst utan utbildning, säger Lasse och myser.

För i den lilla missionsförsamlingen är det inte förbjudet att dela nattvard och undervisa allt efter de gåvor man har, också som lekman.

För Lasse har Bibeln öppnat sig på vid gavel:

– Det finns massor av bibelcitat om botande. Jag tror att bibelordet är botande. Det står att Jesus botade alla slags krämpor. Vi borde läsa upp de här bibelorden oftare så att människor blir helade.

Text & foto: Edward Holmberg

0 Kommentarer

Du kan vara den första som kommenterar artikeln.

Skriv kommentar